Det här med dyslexi alltså…
Varje år när Världsdyslexidagen närmar sig tänker jag att i år ska jag skriva om det. Och varje år låter jag dagen passera utan att jag gör det.
Jag har funderat mycket på varför.
Jag pratar ju ofta om NPF. Det är en stor del av mitt liv, både som mamma till ett barn med flera NPF-diagnoser och som någon som själv har dyslexi. Jag nämner dyslexin ofta, både för att visa att man kan ha dyslexi och ändå klara sig fint i livet, men också som en slags självförsvar.
För jag vet att jag kan läsa en text jag skrivit flera gånger och ändå missa stavfel som jag inte alls ser. Då känns det bra om andra vet varför. Inte för att jag är slarvig, utan för att jag har dyslexi.
Men att skriva om hur det var, om hur det kändes att växa upp med lässvårigheter, om hur det påverkade hela min skolgång och självkänsla… det är svårt. Samtidigt vet jag att det är viktigt. För det är just då, i skolan, som det betyder allra mest att bli sedd och få rätt stöd.
Så här kommer min berättelse…
När allt började kännas svårt
Jag tror jag var i tvåan när jag först märkte att något inte stämde.
Vi fick läsa högt i klassen. Alla andra läste flytande medan jag hackade mig fram, ett ord i taget och ofta fel. Jag minns paniken när jag visste att det snart kunde bli min tur. Bokstäverna på sidan smälte ihop till en enda röra, fingret darrade, tårarna brände bakom ögonlocken.
Jag skämdes. Jag kände mig dum. Och ingen vuxen verkade se hur jag kämpade.
Jag växte upp på 90-talet, en tid och plats där man inte pratade särskilt mycket om dyslexi. Olika behov eller anpassningar existerade knappt. Så jag fick klara mig själv helt enkelt. Jag kämpade och tränade tills jag kunde läsa, men jag blev aldrig snabb.
Varje gång vi skulle läsa högt, fick jag ont i magen. Jag hittade strategier för att överleva. Om jag visste att vi skulle läsa en viss text nästa dag, tränade jag på den hemma tills jag nästan kunde den utantill. Då tänkte jag att jag äntligen skulle våga räcka upp handen.
Men det gjorde jag aldrig. Rädslan att misslyckas satt för djupt.
Skolan var ett ständigt hinderlopp
Det var inte bara högläsningen som var svår. Nästan allt i skolan krävde ju läsning.
Jag minns de där klistermärkena man fick när man blev klar med en uppgift på lågstadiet. Jag fick aldrig något, för jag blev alltid sist. Kanske är det därför jag idag har en hel låda full av klistermärken till mina egna barn. 🙂
På mellanstadiet blev läsningen ännu viktigare. Matte, historia, NO… att snabbt kunna ta till sig en text blev ännu viktigare. Samtidigt så kämpade jag fortfarande med avkodningen. Jag pluggade hårt, men hann sällan klart på proven. Jag visste att jag kunde, men tiden räckte inte till.
Det gör ont att tänka på hur mycket jag fick kämpa utan att någon överhuvudtaget förstod det.
Att hitta min egen väg
För att orka behövde jag hitta sätt att förstå världen på mitt eget sätt. Jag började anteckna i bilder, pilar och små figurer istället för långa meningar. Ibland fick jag skäll för att jag satt och ritade i stället för att titta på läraren. Men det hjälpte mig att förstå och minnas.
Jag visste det inte då, men det jag gjorde var att skapa mina egna anpassade material. Precis det jag gör idag, fast nu för andra barn.
Mina favoritämnen? Bild och syslöjd, förstås. Där fick jag lyckas, skapa och slappna av.
Och språk. Där började jag märka att jag faktiskt hade styrkor som andra inte hade. Jag såg mönster, detaljer och strukturer. Det gav mig självförtroende.
Dyslexin fick ett namn… till slut
Jag gick igenom hela min skoltid utan att veta vad dyslexi var.
Tills en dag när jag såg ett tv-programm om lässvårigheter. Jag googlade, läste och kände igen mig i allt.
”Jag tror att jag också har dyslexi”, minns jag att jag sa jag till min sambo.
Och plötsligt kände jag en enorm lättnad.
Det var inte mig det var fel på. Jag var inte lat eller dum. Jag ju hade bara dyslexi.
Jag fick min diagnos först vid 39 års ålder. Men bara att förstå vad det handlade om tidigare gjorde allting lättare.
En ny drivkraft
När min son senare fick sin autismdiagnos kom många känslor tillbaka.
Jag bestämde mig för att han aldrig skulle behöva känna sig dum eller utanför.
När förskolan inte visste vad de skulle göra med honom, började jag skapa material. Bildstöd, aktiviteter, små anpassningar. Allt jag kunde tänka mig för att underlätta för honom.
Och det var där NPF Anpassat föddes.
Idag och framåt
Om det finns något jag vill att du tar med dig, så är det att tidigt stöd betyder allt.
Det handlar inte bara om att lära sig läsa utan om att bygga självkänsla.
Jag hoppas att min berättelse kan ge hopp och inspiration, till föräldrar, pedagoger och till dig som själv kämpar med läsning eller skrivning.
För du har styrkor. Många av oss med dyslexi har dem.
Jag kallar dem gärna superkrafter 💫
Superkrafter hos personer med dyslexi 💪
-
Förmåga att se helheter och mönster
-
Kreativ problemlösning
-
Visuellt och rumsligt tänkande
-
Förmåga att tänka i bilder
-
Fantasi och uppfinningsrikedom
-
Starkt minne för berättelser och sammanhang
-
Empati och förmåga att se saker ur olika perspektiv
-
Uthållighet och envishet
Dyslexin har varit min största utmaning, men också min största tillgång.
Jag hoppas att fler barn får växa upp i en värld där olikheter ses som styrkor, inte som hinder! ❤️
/Joanna
Tack för att du delar med dig av dina upplevelser, tankar och känslor från ditt liv. Så värdefullt för oss pedagoger att läsa och ta med oss i vårt arbete framöver. Det arbete du gör är fantastiskt för många!
Tack, det värmer verkligen att läsa! Att det jag delar kan göra skillnad i mötet med barnen betyder mycket för mig! 🤍
Fint att få ta del av din historia ❤️ Den berör. En viktig påminnelse till alla oss som arbetar i skolan. Tack för allt du delar, både allt ditt fina material och dina erfarenheter.
Tack snälla, det betyder mycket att läsa. 🤍 Jag blir så glad att min berättelse kan beröra. Tack också för dina fina ord om mitt material. Det värmer!
Tack för att du delar din historia. Jag blev så berörd och lite tårögd. Jag har själv dyslexi och har kämpat så mycket genom alla skolår. Som tur är hade jag fantastiska lärare i lågstadiet och jag har alltid fått sådant fint stöd från alla runt om mig. Förståelse, kärlek och acceptans. Det har gått bra, även fast livet har varit skitjobbigt ibland! Idag jobbar jag som lärare och jag älskar mitt jobb. Det bästa jag vet är att få lära känna alla fantastiska elever och hjälpa dem framåt i skolans värd. Alla är olika och olika är bra. <3
Vilken fin berättelse, tack för att du delade. Det gör mig glad att höra att du fick stöd. Så hoppfullt att du nu finns där för dina elever med samma värme och förståelse. 🤍