Tankar om anpassningar

Anpassningar är en viktig del i att få familjelivet att fungera när man har barn med utmaningar. Anpassningar behövs också ofta för att skolan ska fungera för barn med olika utmaningar. Det är viktigt att tänka på att varje enskild elev med utmaningar behöver sina egna individuella anpassningar. Det går inte att säga ”Så här brukar vi göra!”. Vi måste titta på just den elevens behov och möta hen på rätt sätt. Det är ju det som är anpassningar. Annars anpassar vi egentligen inte utan tittar på en modell som kanske har fungerat för någon annan. Pedagoger måste vara detektiver. Inte tro att de vet, utan faktiskt ta reda på svaren för just den aktuella eleven.

Skolor kan tycka att vi föräldrar och BUP kräver för mycket av dem. Gör vi det? Vi kräver ju bara att våra barn ska få den utbildning de har rätt till på sina villkor. Vi kräver inte något för att det är kul att ställa krav. Vi tänker på våra barn i behov. Att skolan ska vara tillgänglig även för dem. Då krävs det att skolan gör ett detektivarbete och lyssnar på oss som känner våra barn! Vi ifrågasätter inte en elevs behov av rullstol eller anpassad kost pga. allergi. Våra barns behov av anpassningar måste också tas på allvar trots att de har osynliga funktionsnedsättningar.

När det gäller mina elever tycker jag inte att jag anpassar i onödan. Jag har en elev som får vara inne vissa raster och spela spel med en kompis för att hen behöver det. Eleven behöver en paus. Är det att ”curla” eller anpassa för mycket? Jag är lärare i fritidshem och inte klasslärare så givetvis kan klasslärare ha en annan bild än jag av om kraven som ställs från föräldrar eller BUP är orimliga eller inte.

Vi har elever med kompensatoriska hjälpmedel, hörselkåpor, piggkuddar och stressbollar, anpassat material, extra pauser osv. I en klass på 25 elever har inte alla elever dessa anpassningar utan de elever som behöver dem. Är det att curla? Nej, om behoven finns där (kanske till och med uttalat från BUP) är det inte att curla. Är anpassningarna orimliga? Nej, inte om vi ser till elevernas faktiska behov. Det orimliga är i så fall att vi personal har svårt att räcka till för alla som faktiskt behöver det. Det är ofta svårt att räcka till som pedagog men det är inte elevernas eller vårdnadshavarnas fel.

Curlar/anpassar vi inte för alldeles för många barn? Är det inte orättvist om en viss elev t ex får vara inne på rasten men inte en annan? Jag som pedagog kan (oftast) känna av om en elev ”VILLHÖVER” vara inne eller BEHÖVER vara inne. Jag lär känna mina elever. Jag vet ganska bra vilka som försöker ”köra” lite med mig och vilka som faktiskt har behoven. Jag tycker att även mina lärarkollegor ser var och när anpassandet behövs. Sen är det faktiskt så att de flesta elever accepterar att det är olika och att rättvist inte måste vara lika.

Jag anser inte heller att vårdnadshavare kräver anpassningar för sina barn som inte är befogade. Jag kan givetvis känna mig stressad av att den eleven behöver kollas extra på rasten, en annan elev behöver hjälp vid maten, en tredje behöver en egen pedagog på lektionen osv. men det betyder egentligen inte att kravet i sig är orimligt. Möjligtvis kan min och mina kollegors arbetssituation bli orimlig. Men det är en helt annan sak!